Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.
”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.
Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.
Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.
Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla “grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.
Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.
Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.
Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.
Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):
